Nu för tiden kallas vår samtid ofta för det nya normala. Sedan pandemin har vi sett hybridmöten anlända vid sidan av personliga möten som en ny kusin från landet – som i bästa fall gör online-möten lite roligare, om produktionen är tillräckligt professionell. Och även om själva teknologin har funnits i åratal, så sparkade pandemin oss plötsligt och handgripligen en bit längre in i framtiden.

Nu står vi inför en värld där gamla regler inte längre gäller, och där vi uppenbart behöver se på saker på nya sätt. Ett sådant sätt, att försöka hjälpa kanske alltmer vilsna eller förvirrade mötesdeltagare, är att lära sig vad lateralt tänkande är. Lateralt tänkande innebär att använda ett otraditionellt angreppssätt mot något, vilket kan leda till enkla eller oväntade lösningar på komplexa problem. Begreppet lateralt tänkande introducerades av Edward de Bono i hans bok The Use of Lateral Thinking redan 1967.

I kontrast till traditionell problemlösning, där man angriper ett givet problem genom att gå direkt på det, innebär lateralt tänkande att man istället först lägger tid på att komma fram till nya sätt att betrakta själva problemet. Först därefter ger man sig i kast med det faktiska arbetet med att hitta nya lösningar på det. På engelska kallas ofta icke-linjär problemlösning för obliquity, konsten att nå ett mål utan att sikta direkt på det.

Det latinska uttrycket Speramus meliora, Resurget cineribus, betyder ”Vi hoppas på något bättre, Det ska resa sig ur askan”. I vandringen bland pyrande ruiner kan vi upptäcka pusselbitar som ger oss möjlighet att skapa något nytt.

Men har vi verkligen genomgått en så pass avgörande förändring att vi kan hävda att vi reser oss ur askan? Det kan verkligen diskuteras. Finansiellt, råder det inget tvivel om att så är fallet, eftersom mötesindustrin faktiskt har drabbats hårt. Men kan verkligen kongressdelen inom branschen fortsätta hållas väsentligt förminskad under flera års tid? Är vi inte helt enkelt tvungna att ha personliga möten mellan forskare och tänkare för att hålla takten uppe vad gäller utveckling och innovation?

All form av vetenskaplig och kulturell forskning på universitet handlar om djupgående studier och fördjupning av kunskap. Specialister gräver allt djupare och djupare. Men omvärldens förståelse ökar dock inte i samma takt som specialisternas. Vi behöver inte bara människor som gräver djupare. Vi är också i stort behov av människor som förbinder alla djupgrävare genom att bygga horisontella tunnlar. Och det är just detta som sker när vi ses på kongresser och event. Vi behöver mötas personligen, bilda personliga kontakter, och upprätthålla ett varaktigt utbyte av kunskap och idéer.

Rubriken på den här krönikan är hämtad från en berömd replik i filmen Trollkarlen från Oz, som enligt forskare vid universitetet i Turin, Italien är världens mest refererade film. I ett svartvitt pastoralt Kansas, sveper en tornado bort bondflickan Dorothy (spelad av Judy Garland), och hennes hund Toto från det liv de känner, och förflyttar dem till det magiska landet Oz. Och i samma ögonblick som de två träder in på okänd mark, så växlar filmen från 1939 (den första mainstreamfilmen släppt i färg) över från svartvitt till sprudlande Technicolor, för att understryka det avgrundslika skiftet i omgivningar. En konfunderad Dorothy undersöker med viss tvekan de märkliga och okända nya omgivningarna, och säger sedan till sin följeslagare: “Toto, I’ve a feeling we’re not in Kansas anymore.”

Varje gång spelplanen radikalt förändras, i allt från musik och kultur till politik och affärer, så fortsätter folk att referera till denna banbrytande scen av filmisk magi. Och jag tror att praktiskt taget alla inom den globala mötesindustrin får lov att hålla med om att vi definitivt inte befinner oss i Kansas längre.