Meetings No 75
Intro
Vi hörs snart, Ibrahim Baylan
Dags att staten tar ett strategiskt och ekonomiskt ansvar för mötesindustrin.
Cover Story
Vanessa Butani, Scandic Hotels
Koncernen tar nya hållbarhetsinitiativ.
Radar
Många positiva synergieffekter efter bordtennis-VM i Halmstad
Lag-VM i bordtennis är ett lysande exempel på bra bieffekter av ett event.
Psykologiska möten
Det dysfunktionella förnuftet
Hans Gordon om när vi människor låter mycket bli fel.
Intermission
Position Yourself
Go a little bit out of your depth.
Omvärldsanalys
Malin Åkerström
Vad är möten egentligen för något?
Radar
Azerbajdzjan blir värd för den internationella rymdkongressen år 2022 med 6 000 deltagare
Azerbajdzjan tar plats som global destination för Business Events.
Sharma
9 Key Lessons From The 5AM Club
Urging you to battleproof your creative genius.
Hjärnkoll
Genomsnittsföretaget förlorar med än 20 procent av sin produktiva förmåga på organisatoriska hinder
Våra hjärnor fungerar på samma sätt som de gjorde innan it lanserades.
Kellerman
E6an i svensk mötesindustri formar framtiden
Förutsättningen för att Sverige ska bli ännu bättre.
platsannonser
nyheter
Öppna gränsen nu!
Greater Copenhagen
vill se en regional lösning för gränsöppning.
Coronakrisen
Region Stockholm
beviljar 500 000 kronor till Destination Sigtuna.
3-4 februari 2021
Smart Manufacturing:
Premiär för ny mässa inom industrin.
förflytta och förädla kunskap
Europas största konferens
inom högre utbildning till Göteborg.
PCO-kunskap
Samarbete
ska leda till fler kongresser i Jönköping.
mat och möten
Gastronomi Sverige Commis Award 2020
- vinnare Thilda Mårtensson.
flygnytt
Peab lägger ner driften
Ängelholm Helsingborg Airport tills vidare.
Omställning
Så blir Bokmässan 2020
ställs om till en digital bildningshubb.
framtiden kommer närmare
Eskilstuna kongresshus
står klart 2026.
stor utbyggnad på G
Chalmers Konferens & Restauranger
tar över Universeums restaurang- och eventverksamhet.
Länkar
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Det dysfunktionella förnuftet – när vi människor låter mycket bli fel

”Nästan alla som gjorde sig beredda att arbeta för Trump ställdes inför hans bottenlösa okunnighet. Det fanns helt enkelt inget ämnesområde, annat än möjligen fastighetsbranschen, som han hade mer djupgående kunskaper om. I fråga om allt annat drog han bara till med något. Det lilla han eventuellt hade begrepp om tycktes han ha lärt sig någon timme innan – kunskaper som i bästa fall var fragmentariska. Men alla medlemmarna av Trumps team övertygade sig själva om motsatsen för mannen hade ju ändå blivit vald till president. Han ägde alldeles uppenbart egenskaper som förklarade framgången. Samtidigt kände alla i hans umgänge av rika människor till att han just inte kunde något om någonting – affärsmannen Trump kunde inte ens läsa en balansräkning, och Trump, som gått till val med mycket skryt om sin skicklighet i förhandlingar, var, med sitt ointresse för detaljer, en fruktansvärt dålig förhandlare … Han var framgångsrik i kraft av sin personlighet. Han övertygade, ingav tillit och tilltro.”

Ur Fire and Fury: Donald Trump och Vita huset inifrån av Michael Wolff (Modernista förlag)

Den tidigare långlivade TV-serien The West Wing (på svenska Vita huset), som sände sitt sista avsnitt år 2006, blev mycket populär i många länder, däribland Sverige. En av de mest framstående skådespelarna var Allison Janney som spelade rollen som Vita husets pressekreterare (i rollen hette hon C J Cregg) på ett så övertygande trovärdigt sätt hon efter seriens slut fick seriösa förslag från företag som ville anställa henne – som den hon gestaltade.

På motsvarande sätt lyckades skådespelaren, komikern och musikern Volodymyr Zelenskyi sälja in sig själv som en rakt igenom seriös presidentkandidat i Ukraina förra året. Den stora skillnaden mellan Allison Janney och Volodymor Zelenskyi var dock att den amerikanska skådespelerskan aldrig hade ett uns av ambition att ge sig in i någon roll som pressekreterare på riktigt; ukrainaren däremot ville ju verkligen bli den han gestaltat i en av sina roller. Och minsann, ibland går ju hut hem, ukrainaren fick ett stort och brett stöd av folket och nu nådde han målet.

Möjligen kommer någon att tänka på Ronald Reagan, mannen som brukade beskrivas som en b-skådis och som fick flera filmroller i främst så kallade b-filmer. Men han var faktiskt också seriöst politiskt engagerad med ett förflutet aktivt medlemskap i Demokraterna, som han dock senare lämnade till förmån för Republikanerna. Därtill hade han engagerat sig som fackförbundsordförande, och man bör även uppmärksamma att han blev vald som guvernör för Kalifornien. Först fem år senare vann han stort över den sittande presidenten Jimmie Carter (1980).

Vi har väl alla på lite olika sätt upplevt illusionen om att duktiga skådespelare inte bara var, eller är, skickliga på att gestalta olika människor i det verkliga livet på övertygande sätt, utan att de också besitter egenskaper, förmågor och kunskaper som gör att vi kan fantisera om att de, om de bara ville, skulle kunna gå in i och ut ur flera avancerade yrkesroller. Clint Eastwood, Jack Nicholson och Robert de Niro skulle säkert i yngre dar kunnat bli framgångsrika officerare inom någon krigsmakt, Michael Douglas en smart chef för något större affärsföretag och Meryl Streep skulle med sin sannolikt briljanta intelligens kunnat vara lämplig för vilken avancerad uppgift i samhället som helst, någon kunglighet inkluderad. Vi riktigt älskar att hänge oss åt den typen av fiktioner, inte minst därför att vi inte riktigt vill skilja mellan en färglagd fantasi och en grå vardagsverklighet. Vi vill vandra mellan dessa områden, ungefär som vi även gör i våra drömmar, både när vi hänger oss åt dagdrömmar och nattliga sådana.

Det här gäller i både stort som i smått. I det stora gäller det även politiken och de människor som vi så gärna vill fästa våra förhoppningar vid. Jag kunde även här nämna både näringslivet och religionen. Här har ju ett antal ledare med stort L framträtt på all världens scener, de må kallas direktörer, entreprenörer, profeter, ayatollor, påvar, rabbiner etcetera, och ska de bli framgångsrika med sina budskap måste de på motsvarande sätt skapa illusioner som går hem hos de flesta de vänder sig till. Vi vill tro när vi känner starka behov av tro, och vi känner oftast starka behov när det vardagliga livet kramar om oss på sätt som ger upphov till andnöd och till alltför plågsamma insikter. Samtidigt kan man notera att den ledare med stort L som under alltför lång tid inte tycks kunna leverera det han eller hon utfäst snabbt kan ligga mycket löst till. Upp som en sol och ned som en pannkaka är ett talesätt som äger relevans i många sammanhang.

Lite till mans vill vi nog se oss själva som i stora drag förnuftstyrda människor. Med förnuft avser vi vanligen att vi iakttar, värderar och bedömer den tillvaro vi rör oss inom på sätt som är realistiskt klokt utan att vi måste anstränga oss att komma fram med akademiskt grundade vetenskapliga bevis för att vi har, och gör, rätt. Vi handlar således mer intuitivt, följer ett inre flöde av ”data” och informationspunkter som vi oftast blixtsnabbt stämmer av med våra livserfarenheter, och så kommer vi fram till resultat som vi känner oss nöjda med: ja visst, så här måste det naturligtvis vara och så där bör jag självklart agera. Den här typen av processer går fort utan att vi är riktigt medvetna om alla delar i dess förlopp. Dessutom: som de sociala varelser vi är glider vi många gånger galant in i olika etablerade sociala upptrampade fåror. Vi vill ju ogärna avvika från mängden eftersom det alltid innebär onödiga risktaganden; man kan ju hamna utanför den vanligen inviterande gemenskapen. Så den och det du tycks tro på kan jag nog också försöka tro på. Den du förespråkar som en även för mig lämplig ledare kan jag nog också försöka ansluta mig till. På det sättet kan vi bli många som bygger upp en för oss alla värdefull community, en församling, ett socialt hem, ett slags innergård, omslutet av stabila, trygghetsinitierande byggnader av det vi även kan uppfatta som en kompetent, bredaxlad mänsklighet.

Alla går förstås inte alltid följsamt in i ledbanden till det som brukar betecknas som en beroendekultur. Gränsöverskridande avvikare uppenbarar sig alltid, drivna av identitetssökande nya positioner. De uppträder ofta som utmanare av det bestående, en riskfylld aktivitet, i synnerhet om det mer eller mindre formellt lagbundna hotas. Då kan det ju åtföljas av kännbara straff, allt från utfrysning till korsfästelse. Pluralismen och talesätten om allas lika värde är verbalt vackra begrepp, men historien, inte minst i vår egen tid, berättar om murar, stängsel, gated communities med mera i både politiskt-ideologiska och konkreta former.

Nästan allt handlar om komplexiteten kring att bygga ett samhälle. Land ska ju med lag byggas, vilket innebär att dörrarna in mot en hierarkisk ordning alltid ställts på vid gavel för att gradvis formaliseras och normeras. Konkurrens och trängsel i avsikt att om möjligt komma åt maktpositioner har alltför ofta inneburit konflikter och aggressioner.

Försök att hantera sådana sociala oroshärdar har lett till att människor delar in sig i grupper eller stammar eller folkslag, där störst ofta har gått först, innebärande att man helt sonika lagt beslag på vissa faktiska privilegier som stora markägare, eller dess mer symboliska uttryck i form av till exempel kejsar- eller kungadömen, för att nu inte tala om adelns blå blod, eller utropen om att man blivit särskilt utvald av en översinnlig, allenarådande gud.

Väl uppe i en högre hierarkisk position har det sedan gällt att på olika sätt skydda sin besittningsrätt. Det har under årtusenden främst gjorts genom att hävda att tillhörigheten är ärftlig; det är prinsen eller prinsessan som ska få tillgång till tronen och ingen vanlig undersåte bör göra sig besvär över den saken. Så var det faktiskt även i det antika Grekland några hundra år före Kristus. Då var maktens traditioner redan ingjutna i den så kallade stadsstatens fundament. Överst fanns männen, och överst bland dessa fanns aristokraterna, som var de stora jordägarna. Därefter kom hantverkarna och köpmännen. Kvinnorna räknades helt bort i det politiska livet; de stod utan inflytande. Och längst ner kom slavarna, kroppsarbetarna.

Det hände något fundamentalt upplysningsmässigt i detta forna Grekland under de 400 och 300 åren före Kristus. Plats gavs på scenen åt de filosofer, lärare och tänkare som för alltid fått sina namn inpräntade i våra historieböcker: Sokrates, Platon, Aristoteles med flera. Man kan beskriva det i termer av en omfattande och omvälvande kulturförändring i samhället. Vad var det som hände och som ledde fram till detta? Säkert en mångfald av förlopp, bland andra det stora slaget, benämnt det Peloponnesiska kriget, som stod mellan Sparta och Aten under tidigt 400-tal f Kr, men även det snabbt styrkemässiga inflytande som handelsmännen krävde av aristokratin och den grupp av ämbetsmän som kallades strategerna. De var inte fler än tio till antalet, satt tungt på olika politiska poster i folk- och rådsförsamlingar, men främst var de militära befälhavare, dåtidens commanders in chief.

I det lätt kaotiska läge som Aten befann sig i växte läromästarna, filosoferna, sig allt starkare. Platon, elev till Sokrates, vände sig till folket med sin kritik av den atenska politiken, främst via sin stora skrift Staten, i vilken han tecknar sin bild av enligt honom själv en idealisk politisk idé. I stora drag hävdar han här att en nation måste styras av upplysta och naturligt begåvade människor, vilka äger de rätta förutsättningarna för att på filosofiska vägar komma till insikter om dygder, normer och principer för hur en stat måste vara uppbyggd. Givetvis såg säkert Platon sig själv som en föregångsman i dessa avseenden.

Aristoteles, som var en av Platons elever, följde upp och gick vidare i det platonska spåret. Hans skrift fick namnet Politiken, i vilken han med kraft hävdade att de som vill styra över andra människor även måste överglänsa den stora massan genom sina personliga rikedomar. Först därigenom kan en tillräcklig auktoritet vinnas och slås fast. För att undvika att någon nu enbart fastnar i ett personligt frosseri och en girighet måste man införa en väl planerad upplysnings- och uppfostranskampanj. Det är inte rikedomen i sig som ska bekämpas, däremot är själva begäret efter rikedom skadligt och måste tyglas.

Och folket lyssnade. De flesta följde råden. De ansåg dem säkert som förnuftiga. Och även om historien framåt innehåller mängder med upprorsidéer, och även om revolutioner kommit och gått, och även om tänkare efter tänkare hävdat sina förslag till politiska styrningar av nationer, där -ismer avlösts av andra -ismer så ligger det mesta som flytande små jordskorpor på en alltjämt relativ lös politisk visionsgrund. Den finns där under oss, lätt flytande, pilar pekar åt än det ena, än det andra hållet. Och när vi nu rör oss på ytan av allt detta känner många trots alla möjliga nya läromästare och politikmakare sig osäkra. Vissa plågas av osäkerheten och förklarar sig drabbade av psykisk ohälsa.

Och i det stora landet västerut, på andra sidan Nordatlanten, regerar en president som bara lagt sina spelkort på sätt som de gamla grekiska filosoferna anvisat, något som i valet av president hösten 2016 stöddes av 61,2 miljoner röstberättigade amerikaner. Och visserligen fick Hillary Clinton någon mer miljon enskilda röster, men en majoritet elektorer fastslog att det var Trump som var den bäste kandidaten. Man kan förstås utgå från att stödet för Trump baserades på det som både tillräckligt många individer samt en majoritet elektorer ansåg som det absolut mest förnuftiga. Kanske, men inte helt säkert, har en del av dessa idag, tre år senare, bytt position för sina förnuftsmässiga antaganden.