Meetings No 73
Intro
När förutsättningarna ändras
Atti Soenarso om digitaliseringens betydelse för utveckling.
Cover Story
Hållbara möten vital del av Göteborgs nya strategi
Annika Hallman: Möten betyder så mycket mer än bara hotellnätter.
Radar
Wales tar plats på möteskartan
Business Events har starkt stöd politiskt.
Psykologiska möten
För troende
Hans Gordon om förtroendepredikanter och tilltrons utsiktsplats.
Intermission
You Are Not Safe
Predicting the birth of the Internet with 20/20 hindsight.
Den digitala gästresan
Henrietta Oliphant Lodin
Om att distribuera hotellrum via blockchain.
Sharma
Amazing Books to Read (The List)
Robin Sharma: A phenomenal library is richer than financial prosperity.
Radar
Sverige tar skogen till Expo 2020 i Dubai
Regeringens enskilt största satsning inom export- och investeringsfrämjandet.
Radar
Sociala medier leder utformningen av event
IMEX Group om framtida strömningar.
Radar
Rotterdam bygger flytande solpanelspark
Vill erbjuda mer utrymme för att skapa ren energi i Rotterdam.
Hjärnkoll
Virtual Reality
Katarina Gospic om att jobba med VR business to business.
Kellerman
Visst är Göteborg på väg mot världsrekord
Roger Kellerman om internationellt uppmärksammad svensk hållbarhet.
platsannonser
Vi söker Event Sales Manager
till 
CWT MEETINGS & EVENTS
nyheter
hotellnytt
Egencia presenterar
de 100 bästa affärsresehotellen 2019 – Sex svenska hotell med på topplistan.
nytt jobb
Patric Sjöberg
lämnar Stockholmsmässan i maj 2019.
globalt nätverk
Göteborg
vill bli Sveriges första Unesco City of Literature.
mötesakademin
Spännande samarbete
Mellan Vår Gård och House of Sparks.
hotellnytt
Passion Manager Sophia Allerth
förverkligar Stordalens kultur på Stockholms största hotell.
forskning skapar möten
110 miljoner
till biologiska läkemedel.
ökad hållbarhet
Uniaden:
Resan mot ännu ett miljömärkt event.
flygindustrin
Världens säkraste flygbolag
2019 utsedda.
hotellnytt
Fem arkitektkontor tävlar
om att gestalta Svenska Mässans fjärde torn.
Strategi
Nederländska Kongress & Turistbyrån
stänger sitt kontor i Stockholm.
Länkar
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
För troende

Debatten om klimatet ter sig motsägelsefull. Det råder ingen tvekan om att vetenskapens budskap är bistert – men det faktum att så lite ändå görs förvirrar. De politiker som varnar mest för detta hot visar samtidigt en handlingsförlamning som rimmar illa med den högstämda retoriken. Vad ska man egentligen tro?”

Ur inledningskapitlet till Vårt klot så ömkligt litet av Ulf Danielsson

Alla tillgängliga vetenskapliga data tyder på att vårt idag relativt kända universum tillkom för 13,8 miljarder år sedan. Alltså: vårt relativt kända universum. Människan har kommit långt i sina kosmologiska studier, men många gåtfullheter återstår att analysera och kartlägga. Det vi vet idag, eller snarare: det vi alla som tillhör den så kallade medvetna, eller visa människoarten, Homo Sapiens Sapiens (till skillnad från den utdöda underarten Homo Sapiens Idaltu), borde veta är att vår lilla planet i världsrymden, som idag rusar runt solen med en hastighet om dryga 100 000 kilometer i timmen, existerat i dryga fyra miljarder år. Mängder av partiklar, stoft, energivågor, stjärnor och planeter hade således positionerat sig i ofantliga galaxer innan vår planet bildades i just vår galax, den som namngivits Vintergatan. Första tillstymmelsen till liv på Jorden började sannolikt mycket tidigt, men det tog nog några hundra miljoner år innan livet fick riktigt fotfäste. Vår egen människoart, även kallad den moderna människan, uppkom för någonstans mellan 100 000 och 200 000 år sedan. Vi är således ett ungt släkte på Jorden, relativt sett.

Men i vår heliga skrift, Bibeln, står det ju något helt annat. Eller är det något annat?

”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet. Och Gud sade: Varde ljus; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.”

Och lite längre fram i skapelseberättelsen från Första Moseboken:

”Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort; och han vilade på sjunde dagen från det verk han hade gjort.”

Jo, det är något helt annat. Det är inte bara tidsbestämningen som gravt skiljer sig mellan den så här långt akademiskt förankrade vetenskapliga beskrivningen av planetens och livets tillkomst. Primärt handlar det om fysikalisk och biologisk evolutionsteori som kan ställas gentemot berättelsen om den utomjordiska högre makt (Gud) som är den store skaparen av all materia, både det oorganiska och det organiska. Det är således två helt skilda paradigm, det vill säga två väsensskilda grundmönster för beskrivningar och tolkningar av det vi uppfattar som verkligheten.

Dagens evolutionsteoretiskt baserade framställningar bygger på mängder av data, preciserade och systematiserade av fysiker, kemister, biologer, historiker, arkeologer, paleontologer med flera. Något motsvarande går inte att finna inom de religiösa förkunnarnas predikningar, dock med vissa undantag inom teologin samt inom den judiska läran, där man under århundraden samlat protokoll och skrifter vid högre skolor och universitet i Mellanöstern med syfte att närmare studera och uttolka de gammaltestamentliga texterna (benämns Talmud). Såvitt man tycker sig veta tillkom dessa texter under lång tid, med början cirka 900 år före Kristus, skrivna på hebreiska av minst 35 olika författare.

Vi har väl alla både hört andra människor uttala sig om sina egna övertygelser om vad som är sant och inte sant, och vi har kanske själva funderat en hel del över den typen av frågor. Övertygelser i det här sammanhanget kan också betecknas som en stark tilltro som kan beskrivas som ett första steg till verklig kunskap. Men bara ett första steg: man står som i dörröppningen till något som skönjs där borta, men har ännu inte gått riktigt in i kunskapsboningen.

Vissa, och faktiskt ganska många, människor av idag vill dock inte göra skillnad mellan tilltro och kunskap. De tycker sig till exempel veta att det finns en skapare, detta ”eftersom det bara måste finnas någon som har lyckats forma vår planet med alla dessa innehåll på sätt som ju till största delarna är fantastiskt sköna och vackra”.

Sådana människor brukar kallas kreationister (tilltron till en skapare, en kreatör). De nöjer sig således med att stå i dörröppningen och titta på avgränsade och begränsade vyer och så får det räcka med det. Andra gör dem visserligen sällskap där, men är mer öppna i sina sinnen och frågeställningar. De kan till exempel benämna sig som agnostiker och säger därmed att man ju inte kan veta med säkerhet någonting alls. De kan nöja sig med det och söker inte heller de mer aktivt efter mer säkra svar.

Och så har vi de personer som ställer sig sekulärt på breda ben och hävdar att de faktiskt gått så långt in i kunskapens boningar som det hittills är möjligt. De hävdar att de vet eftersom de har studerat forskningsresultat och rapporter i mängder, och kanske även medverkat vid olika naturvetenskapliga experiment som ytterligare befäst det de menar är verklig kunskap, i vilket fall så här långt. Ytterst få av dessa människor betecknar sig som både religiöst troende och som vetenskapligt kunskapstänkande. Men, som nämnts, kräver det i så fall att man tänker utifrån två olika paradigm samtidigt; en ytterst svår, för att inte säga omöjlig, balanskonst.

Platsen för tilltron och dess framväxt inom oss människor kan bäst beskrivas som en mental eller psykisk utsiktsplats. Den har egentligen inte något att göra med det observationstorn vi ofta använder oss av när vi närmar oss något som tycks förbryllande och ibland helt oförklarligt, och varifrån vi arbetar hårt för att bedöma, mäta, studera och utreda det vi står inför. För att säkerställa den rimligt objektiva studien vi utför nä vi befinner oss i observationstornet måste vi medvetet sträva efter att agera och tänka neutralt, utan förutfattade meningar. Att på det sättet göra oss blanka i våra kognitiva sinnen, allt ifrån den första observationen till den genomanalyserade ståndpunkten kräver både mod och uthållighet. Det här är således forskarens kvalitetsmärke: ta inte något för givet förrän du noga och med stort tålamod arbetat dig fram via ibland stängda dörrar och höga trösklar och utan att förivra dig. Det är först då du kommer närmare den kunskap som innebär en högre grad av vetande.

Det tycks mig som om många personer, kanske förskräckande många, inte kvalificerar sig dit. De stannar upp vid tilltron och tar sig inte vidare. De står kvar och nöjer sig med att tro, att det kanske kan vara si eller så. Hur kommer det sig?

Det finns minst två förklaringar. Den första har jag redan nämnt. Det krävs ett ofta mödosamt och hårt arbete för att uthålligt leta sig in längs kunskapens många gånger långa och trånga korridorer. Bara för att ta ett exempel: Redan Aristoteles (384–322 f Kr), grekisk filosof och vetenskapsman, hade kommit fram till att Jorden var rund, men det skulle dröja till en bit in på 1600-talet innan italienaren Galileo Galilei (1564–1642), matematiker, lärare och astronom, lade fram bevis för att planeten vi bor på är ett klot. Det gick alltså århundraden innan detta faktum presenterades. Vilket dock, då, ändå motarbetades å det kraftigaste av den katolska kyrkans påvliga överhöghet och det mediceiska furstehovet i Florens. Inkvisitionen dömde Galilei hårt. Han tvingades avsvärja sig sina läror, varpå han sattes i livslång husarrest.

Det finns mängder med motsvarande exempel där vetenskapen kolliderat med etablissemangens behov av att uttrycka andra läror. Grävande journalister har ju till exempel visat hur det även i våra dagar spridits, och alltjämt sprids, desinformation om hur människan påverkar klimatet. Oljebolagen och dess företrädare fasar för politiska beslut som kraftigt skulle kunna decimera dessa bolags intäkter genom att man beslutar att fasa ut stora delar av det fossila bränslet.

Alla kunskapssökande ansträngningar belönas alltså inte, och det kan finnas flera fallgropar längs vägen. Dessa erfarenheter sprids på olika sätt inom och mellan vetgiriga i olika länder, varvid relativt många stannar upp och uttrycker sig försiktigt: Det kan ju möjligen, men inte helt säkert, vara på ett visst sätt, det jag har kommit fram till är endast en hypotes och mer forskning behövs etcetera.

Den andra förklaringen till uppstannandet i tilltrons marker ligger djupare hos oss människor. Vi tillhör flockdjuren. Vi går gärna i led. Det vi söker är inte i första hand den djupare kunskapen och insikten, utan vi tittar oss omkring efter någon lämplig ledargestalt som vi kan följa, detta oavsett om denne ledare präglas av djup kunskap och visdom eller ej. Vi väljer inte alltid ledare utifrån genomtänkta rationellt grundade kriterier, utan vi väljer någon som ger uttryck för ett socialt utåtriktat mod, som gillar att stå på scenen och som där visar förmåga att predika något som vi tycker är intressant och viktigt. Sådana personer kan på det sättet väcka vårt förtroende för dem och för det de har att säga. Vi kan kalla dem för förtroendepredikanter. När vi tyr oss till en sådan gör vi ofta det på motsvarande sätt som flockens djur brukar göra: automatiskt ansluter vi oss till en ofta rådande beroendekultur och vi gör oss beredda att bli de följare som ledaren behöver för att fortsätta sina uttrycksbehov. Då stannar vi också upp i tilltrons domäner, och då, om det anses lämpligt, ansluter vi oss till i princip vilken uppfattning som helst, oavsett dess innebörd och djupare konsekvenser.

Inom moderna nationer visas det här när folket ombeds lägga sin röst på något politiskt parti. Det torde vara ytterst få som innan valdagen i detalj tar del av de olika partiernas politiska program och utifrån dessa beslutar sig för hur de ska rösta. Däremot är det sannolikt att många, sannolikt en klar majoritet, noga studerar partiledarnas framtoningar och gestaltningar. Man röstar således mer på en person än på ett parti. Det här understryks dessutom av massmedias ständiga rapporteringar om respektive partiledares strategiska ageranden och tänkande samt hur partiledningarnas förtroendekapital landar hos medborgarna och hur detta kapital kan förändras och växla om någon av dessa ledare förändrar sig och sitt beteende under resans gång.

Förtroende är således något som uppstår och växer fram, alternativt klingar av, i relationer människor emellan. Betydligt mer sällan i samspelet mellan en individ och en institution eller organisation (hela nationer inkluderade). Den som strävar efter att åtnjuta förtroende gör också klokt i att tänka att man kan nå sitt mål genom att avdela begreppet förtroende till För troende. För det är tilltrons utsiktsplats de många vill åt. Den plats där det mesta alltjämt tycks möjligt och där ingenting är definitivt spikat och därmed bestämt.