Meetings No 62
Intro
Affärsresebyråerna hukar under radarn
Atti Soenarso om affärsresebyråernas osynlighet.
Cover Story
Magnus Lindkvist: Ljudet av sinnen som öppnas
Provocerar fram andra sätt att tänka.
Psykologiska möten
Frihet under övervakning
Hans Gordon om människans konflikter och inre ambivalens.
Radar
Europas nationella
Convention Bureauer i strategisk allians
Kommunikation
Talar du giraff- eller vargspråket?
Karin Idar förklarar skillnaderna.
Intermission
Koks restaurang, Färöarna
Värt en resa från vart som helst.
Radar
MIV 15
Framtidens möten och dagens möjligheter.
Sharma
My 20 Best Quotes for Epic Achievement
Robin Sharma shares to inspire.

Meetings Master Classes
tillbaka med en Sverigepremiär.
Hjärnkoll
Dopamin är hjärnans glädjemolekyl
Björn Foghammar om perception, kognition och ovanliga rörelser.
Kellerman
Mina damer och herrar!
Kellerman är upprymd efter mötet med professor Eddie Obeng.
platsannonser
Akademikonferens
söker Projektkoordinator till kontoret i Solna.
nyheter
mat och möten
Unik middagsupplevelse i 3D
kommer till At Six i Stockholm
möten är affärer
Zoo och Bakken tar upp kampen
med Tivoli för att locka större publik.
möten är affärer
Jehovas Vittnen
återvänder till Sundsvall.
förädla och förflytta kunskap
Hela Europas
outdoor-industri till Skåne.
hotellnytt
Clarion Hotel Örebro
åter i topp på TripAdvisors prestigefyllda lista.
svenska möten
Nu digitaliseras
mötesbokningar.
hotellnytt
Hotel Hellstens Glashus
firar 1-års jubileum.
flygnytt
Skellefteå Airport
får chartertrafik till Thailand.
Swedish Lapland
Skellefteå Airport
får pris som Årets Möjliggörare.
på nytt uppdrag
Stellan Eriksson
ny ekonomichef på MCI.
Länkar
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Ljudet av sinnen som öppnas
Magnus Lindkvist låter blicken vandra runt i lokalen. Han konstaterar att glödlamporna som hänger ovanför bardisken är led-ljus, att videoprojektorerna i taket är av modernt snitt samt att hans mobiltelefon, som ligger på bordet framför honom, är relativt ny. Utöver det är det väldigt lite som antyder att vi skulle leva i framtiden.

– Du dricker kaffe, det har man gjort i alla tider, jag dricker cocacola som är en hundratio år gammal dryck, säger han och fortsätter syna lokalen, en bar inhyst i en gammal biograffoajé med anor från 1930-talet.

Det väsnas från biografen strax intill, där det svenska bandet Hansson De Wolfe United, som hade sin storhetstid på 1980-talet och nu har återförenats, soundcheckar. Knappast framtidens musik.

– Han där borta, säger Magnus Lindkvist och pekar på mannen vid ett bord intill, dricker fermenterad druvjuice och jag äter jordnötter, det har man säkert gjort i hundra år. Porträttet på väggen där ser väldigt gammalt ut. Nej, det är inte så mycket som händer här.

Det är hans svar på en enkel fråga: Varför är vi så besatta av framtiden?

Föreläsaren och författaren Magnus Lindkvist fungerar så. Ge honom ett påstående och han hävdar motsatsen. På ren svenska skulle man kunna kalla honom ”motvallskäring”. Engelskans mer sofistikerade contrarian klär honom bättre.

– Contrarianism är intressant. Inom investmentvärlden finns det ofta en contrarian investor som går rakt emot marknaden. De personerna tjänade mycket pengar i samband med Lehman Brothers krasch. Alla trodde att det skulle gå upp, de trodde att det skulle gå ner. Det är lite så jag jobbar, som contrarian, säger han och tar en näve jordnötter.

Magnus Lindkvist ägnar sig åt provokation, men inte på det där sättet som gör folk arga. Han vill utveckla genom att utmana. Att titeln på hans senaste bok är Everything you know is wrong känns självklart.

– Jag är intresserad av det som jag kallar intelligent akupunktur, jag provocerar fram andra sätt att tänka. Om alla säger att jorden är rund, vad händer om man tänker att vi har tänkt lite fel, att jorden i själva verket är oval? Hur skulle det förklaras? Om alla säger att sanningen är X, hur skulle vi reagera om vi sa att sanningen är allt utom X? Man ställer frågor och funderar. Om alla säger att trenden är big data, varför är det då inte big data?

Det var också temat på hans föreläsning under ICCAs kongress i Turkiet i november: Våra visioner av framtiden präglas väldigt starkt av nuet.

– Vi tänker på hur vi kan expandera på våra tillväxtmarknader, vi tänker på om Instagram är ett hot eller en möjlighet eller hur vi kan bli mer klimatneutrala. Men det där är ju nu! Jag vill få de som lyssnar att tänka bortom det. Ge dem verktygen för det. Så jag står inte och säger ’big data och 3D-skrivare, det är det som gäller’. Jag vill ge dem ett system för hur man kan göra det.

Magnus Lindkvist är Handelshögskolestudenten från Stockholm som drömde om att göra film och hade ett brinnande intresse för idéer och historieberättande. Han jobbade som managementkonsult, på reklambyrå, gjorde varumärkesstrategier.

Men så tog nyfikenheten inför framtiden över och långsamt blev det hans huvudsyssla, att samla och formulera tankar om vart världen är på väg.

– Jag tänker på hur vi tänker på framtiden och hur andra tänker. Var tror vi att vi är på väg, var tror andra att vi är på väg, hur tänkte vi på framtiden förr i tiden?

Först kallade han sig futurist, men insåg att det också var namnet på en konstströmning med rötterna i fascismen (”inte helt okomplicerat att kalla sig det”). Inspirerad av engelsmannen Ian Pearson började han att kalla sig futurolog för fyra år sedan.

Sedan drygt sex år tillbaka ägnar Magnus Lindkvist sig på heltid åt att stå på scener under möten, konferenser och kongresser där han utövar sin intelligenta akupunktur.

Den svenske journalisten Jan Gradvall har beskrivit hans egenskaper med orden ”en journalists kroniska nyfikenhet, en ekonoms gedigna kunskaper och en oförlösts rockstjärnas törst efter att trollbinda en publik”.

Det överensstämmer till stor del med sanningen. Tillsammans med sina bröder hade Magnus Lindkvist ett rockband, vars största framgång var att spela förband till Kent år 2000 i Sundsvall. (”Det stod två personer framme vid scenen och ett par hundra i ett öltält några meter bort.”) Han har spelat teater och gått åtta veckor på en journalistutbildning.

– Jag har aldrig gillat att vara fast i ett fack eller en roll, jag vill röra mig mellan rollerna.

Tesen som han driver, oavsett om han står på en scen eller sitter i en bar i en gammal biograffoajé, är att vi mest pratar om att vi pratar om framtiden. Men inte särskilt mycket blir sagt. Inte ens när temat på en konferens är The future of … så pratar vi om framtiden.

– För mig är det jättebra, de flesta företag sitter och ältar gamla sanningar och klyschiga trender. Big data hit, emerging markets dit. Det gör mitt jobb enklare. Skulle alla lägga ner lika mycket tid som jag på att tänka kring framtidstänkande skulle mycket av det jag sa inte vara så intressant. Och det tror jag att människor tycker att det är.

Det är en underdrift. Magnus Lindkvist är idag en av Sveriges mest internationellt eftertraktade föreläsare. Han förklarar hur han började ”åka runt i hela Stockholm, sedan i hela Sverige, hela Norden, hela Europa och numera hela världen”.

Nu är han tvungen att räkna efter var han hållit sina senaste föredrag: Mexiko City, Kapstaden, San Paulo, Hongkong, Moskva. Fem städer på varsin kontinent, alltså. Under den senaste månaden.

Han gillar att hans publik har blivit mer internationell. Det gör att koderna försvinner, budskapet får stå i centrum.

– Människor tycker bättre om någon vars koder de inte förstår. Då sitter de inte och tänker ’undrar vilket gymnasium han kan tänkas ha gått?’

Sedan ett år bor Magnus Lindkvist i Zürich, där han, hustrun och tvillingsönerna, tack vare hustruns arbete, har sitt hem. Han lever ett liv som passar honom utmärkt; han beskriver sig som en hemmapappa som umgås med barnen, promenerar med hustrun, förkovrar sig (”jag lever ett socialt isolerat liv, så det blir mycket tid för reflektion”).

Medan andra trendspanare sitter och lusläser webbsidor och jämför data kallar Magnus Lindkvist sin arbetsmetod för ”hundra procent analog”. Han träffar människor – medarbetare, ledare, chefer, konstnärer, forskare – och frågar hur de ser på framtiden. Han lyssnar, ställer en del frågor, inte sällan besvärande eller rent av korkade. Återigen, intelligent akupunktur.

– Jag träffade nyligen en lyckoforskare och frågade varför vi lägger ett moraliskt perspektiv på lycka. Det har stört mig att man tror att man blir lyckligare av att hjälpa andra. Folk borde vara kapabla att bli lyckliga av helt vedervärdiga saker. Och blir ju också det! Den frågan, att ställa den frågan, är ett sätt att få henne att reflektera, så gör jag, säger Magnus Lindkvist.

– Jag tror på att den intressanta idén kan dyka upp var och när som helst. Vi är alla offer under den tid vi lever i. Det är mer sannolikt att vi pratar om något aktuellt brottsfall, förestående krig eller en epidemi istället för att ge oss hän och utforska det vi egentligen tycker och tror på. Men det är ju det som är det intressanta.

En av många termer som Magnus Lindqvist återkommer till är ”informationskostcirkeln”, en sorts rekommendation kring vilken information vi konsumerar. Mångsidigt tänkande skapar bättre hälsa än ensidigt tänkande.

– Våra egna tankar är ganska outhärdliga, i synnerhet om vi isoleras med dem. Därför distraherar vi oss från dem genom olika saker, vi lyssnar på podcasts, tittar på aftonbladet.se, går på bio, barer. Men då blir vårt tänkande detsamma som andras tänkande. Vad är det vi tänker på, vad är vi kapabla till om vi går bortom det?

– Hjärnan har ingen inbyggd funktion som gör att vi börjar kräkas vilt om vi får höra en osanning. Att ha fel känns inte alls. Det känns inte alls. Det är ju både ett hot och en möjlighet. Om du får för dig att du blir lyckligare om du börjar ta livet av folk borde ju hjärnan säga nej. Men det gör inte hjärnan. När det kommer till stories så tror vi att det som är brådskande och sensationellt och skapar rubriker är det viktiga. Men det viktiga är kanske tyst, osynligt och långsamt. Det är spännande.

– Jag är intresserad av vad händer när nyhetsrubrikerna tar slut. Det vi inte talar om, det vi är tysta kring, det som är hemligheter i vetenskapen, hemligheten i människor, vad händer där?

Vad får han för reaktioner när han pratar? Skratt, lyder hans omedelbara svar. Och ja, googla Magnus Lindkvist, leta upp några av hans scenframträdanden och hör hur han likt en ståuppkomiker har publiken i sin hand, hur skratten avlöser varandra.

– Jag brukar säga att skratt är the sound of minds opening. Du kan skratta för att det var dråpligt och vitsigt eller för att det har blottat ett nytt gemak i ditt huvud. Så kan det vara att se de bästa ståuppkomikerna. De är nutidskommenterare, vissa berättar sorgliga och förfärliga saker, men de öppnar ett gemak i hjärnan som gör att man inte kan låta bli att skratta.

– Vi skiljer lite för ofta på det viktiga och substantiella och det vitsiga och ytliga. Ofta går det ihop.

Att förena framtidsvisioner med humor är som att be om stryk. ”För mycket ståupp”, säger kritikerna. Sådant får provokatören Magnus Lindkvist att stå på tå.

– Två eller tre personer i publiken ska hata det. Får man bara fyror i betyg på utvärderingen efteråt har det inte varit så bra. Men om nästan alla ger femmor men ett fåtal ettor – då har man gjort något intressant. Det ska man sträva efter som talare.

Han kan förstå dem som betraktar honom som oseriös, en icke-­vetenskaplig spåman. Han skrattar.

– Senast idag blev jag tillfrågad av radioprogrammet Studio Ett att kommentera vad en forskare kallar för ’ballongsamhället’, där alla går runt med tomma titlar och inte presterar inte något speciellt. Och så ville de ha med mig! Troligtvis för att de vill ha någon sorts motpol till forskaren, eftersom de tycker att futurologi är tomt. Och det har de förmodligen rätt i. Det är många som störs över det. Få saker stör så mycket som andra människors lycka. Är hen lycklig av den där sexuella böjelsen? Nej nu jävlar måste vi förbjuda det här. Är hen lycklig av att jobba med det där? Det måste vara något fel på det där jobbet. Jag är väldigt lycklig i mitt jobb, det är ett drömjobb. Jag ser 50 länder om året, jag får väldigt bra betalt, jag får det bästa av människors dagar, det vill säga konferenser och ofta bland det bästa på just det mötet. Det är ju ett drömjobb! Men det är klart att det stör människor, det vore konstigt annars.

Vi är alltså inte så besatta av framtiden som vi tror. Daniel Gilbert, Harvardprofessorn i psykologi, menar att vi ägnar ungefär tolv procent av vår vakna tid åt att tänka på framtiden. Vad händer ikväll, vad händer imorgon, vad händer när jag blir gammal, hur är det i framtiden och vad händer där?

Resten av tiden reagerar vi bara på saker i nuet och allra mest av våra drifter. Det är en fråga om överlevnad. ”Vore vi hundra procent intresserade skulle vi ju bli påkörda på gatan, vi måste ha någon form av circumstantial awareness”, konstaterar Magnus Lindkvist.

– Men det är mycket häftigare att säga ’du vet, framtiden är biotech, social media och så vidare’. Men du och jag talar med varandra. Vi har båda två par ögon. Mycket av det i vår omvärld är orörligt eller åtminstone cyklist, men det vill vi inte erkänna för vi vill så gärna säga att det kommer något jättestort löfte. Eller, i brist på det, ett jättestort hot. Men det är snarare ett maktverktyg än sanningssägande. Det är sådant som en politiker som vill bli omvald säger. Eller en entreprenör som vill bli rik gärna lockar med. Men det blir en skapad verklighet.

En grundsten i Magnus Lindqvists yrkesutövande är hans obändiga tro på det personliga mötet, det som händer mellan honom och hans publik. Han är inte orolig för att intresset kring hans – eller någon annans, för den delen – föredrag ska avta på grund av en ökad digitalisering.

– Företagen fusionerar och fragmenteras. Man måste träffas, leverantörer, kunder, dotterbolag. Jag måste skeppas mellan de här evenemangen för att det här ska kunna bli bra. Hur jävla bra videokonferenser vi än uppfinner finns det ju något oersättligt med det fysiska analoga mötet. Jag har suttit på otaliga möten där man försökt ha talare via en videolänk.

Han skakar på huvudet.

– En globalt hyllad talare når tio procent av vad en lokal medioker talare når. Om det är en bra dag, säger han och berättar om det möte han just har talat på, som föranleder hans besök i den svenska huvudstaden.

Där stämde allt. Men veckan innan höll han ett identiskt föredrag för samma uppdragsgivare och där saknades all energi.

– Det händer något omätbart i ett rum, vi kan kalla det för gamma-energi för att sätta ett ord på det. Jag vet inte vad det beror på. Om det är luften, om det är för att hjärtan slår i samklang eller förväntningar. Det har blivit min styrka, jag kan känna av den där energin, säger han och konstaterar att det där med gammaenergi var ett bra uttryck.

– Den finns i varje möte. Vi vet inte hur den skapas. Berodde det på ljudet, var det ljuset, var det kanelbullarna i pausen, var det talaren – eller var det alla de sakerna tillsammans? Vi vet inte. Tills vi vet fortsätter vi att experimentera.

Bortsett från att hans publik idag är mer internationell upplever Magnus Lindkvist att bredden på den har ökat. Om det tidigare var höga chefer förunnat att gå på idéberikande kongresser så finns det en större mångfald bland åhörarna. Det beror framför allt på att mötesindustrin har blivit bättre på att hitta nischer, tror han.

– Eventmakarna gör ett bra jobb och har förstått vikten av att regissera möten. De fragmenteras, de separeras på olika chefsplan, man blir duktigare på att regissera upplevelsen.

Och kanske ökar den fragmenteringen ytterligare. Många signaler i samhället pekar på att förändringstakten ökar och att vår framtida konkurrenskraft avgörs av vår förmåga att anpassa oss. Förändring är den enda konstanten, heter det som bekant.

Men den förändringsförmågan handlar mer om överlevnad än om galna visioner om framtiden. Allt färre drömmer om att åka till månen, om sladdlös el, allt färre företag investerar långsiktigt noterar Magnus Lindkvist. Alla är reaktiva, upptagna med att överleva. Det är lite sorgligt, fastställer han.

– Alla vill idag prata om vilken kapitalismens framtid är. Jag tror inte att det betyder att kapitalismen behöver vara så annorlunda i framtiden. Vi längtar efter någon sorts hållbarhet, antingen i rum eller i tid. Vi vet av erfarenhet att alla första försök misslyckas. De första åren man gör ett nytt möte, första tableten, första dvd-spelaren, första mobiltelefonen. Du måste ge det några år. Det är alltid bäst att vara sist – Google var den sista sökmotorn, säger han och efterlyser motsatsen till kvartalskapitalism.

”Patient capitalism”, kallar han det. Tålamod.

– Innovation handlar om att leta hemligheter, att vara experimentfull och se hur man kan återanvända misstag. Sådant kräver tålamod, säger han.

Men hur anpassar vi oss till det allt snabbare tempot då? När vi i framtiden tittar tillbaka på den här tiden som vi just nu lever i kommer vi notera att det går väldigt långsamt.

Det blixtrar till i ögonen på motvallskäringen.

– Vadå? Vi lär oss inte snabbare idag. Vi älskar inte snabbare idag, det hoppas jag i varje fall inte, då är det något fel. Det där har alla sagt i alla tider, ’oj, vad fort det går’ och ’oj, vad fort det kommer att gå’. Det är något slags framtidspeptalk som oftast saknar substans.

Han stannar upp.

– Du ser! Det där älskar jag. När någon säger någon klyscha om framtiden, så vill jag hellre säga, ’nej, så är det nog inte’. Bara för att många uttalar klyschan gör den ju inte mer korrekt. Might does not give us right.