Meetings No 61
Intro
Tveksamt uppförande, staten
Atti Soenarso om omoraliskt tillskansade fördelar.
Cover Story
Maxi Tropé och Janne Carlsson
Många organisationer lever i någon sorts självbedrägeri.
Psykologiska Möten
När blir människan människa?
Hans Gordon om frihetens pris.
Radar
Årets EIBTM storsatsar på nya kunskaper
Åk till Barcelona i november och förkovra dig.
Bemötande
Anna Klynning
Om kraften i ett ’hej’.
Intermission
Pearlmans planet
Förbluffande fängslande läsning.
Radar
En massa sätt att sabba ett möte
Bok som vill professionalisera företagens möten.
Sharma
The Last Days of Average
You’ve been designed to wow.
Hjärnkoll
Omgiven av idioter
Thomas Erikson: Möteskulturen i Sverige är en total katastrof.
Kellerman
Dags att omfördela pengarna
från turismorganisationer till mötes- och eventsektorn.
platsannonser
nyheter
viktiga möten
Klimatförändringar ger stora effekter för Östersjön
– lokala åtgärder och samarbete nödvändigt.
stora möten
Ytterligare ett fullspäckat år
på Karlstad CCC.
Omvärldsanalys
Resandet i världen
ökade kraftigt under 2017.
Jubileum
Svenska Mässan
fyller 100 år.
på nytt uppdrag
Didier Scaillet
ny vd för SITE och SITE Foundation.
forskning skapar möten som skapar kunskap
Mittuniversitetet
blir partner i Treesearch.
på nytt uppdrag
Maria Larsson
ny CFO för AccorHotels Europa.
Hållbarhet
Så kan transporter flyttas
från lastbil till tåg.
möten skapar event event skapar möten
Mötesforum kring evenemangssäkerhet
till Halmstad.
Framtiden inbokad
Första kongressen värvad
SeaU i Helsingborg.
Länkar
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
När blir människan människa?

”Och Herren talade till Mose och sade: Du skall ock säga till Israels barn: Om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo i Israel, giver någon av sina avkomlingar till Molok (beteckning för annan gudsbild eller kung; min anmärkning), så skall han straffas med döden; folket i landet skall stena honom. Och jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom ur hans folk, därför att han har givit en av sina avkomlingar åt Molok, och därmed orenat min helgedom och ohelgat mitt heliga namn.”

Ur Tredje Mosebok, kapitel 20

Efter en lyckad mänsklig befruktning bildas en zygot. Efter några timmar börjar en celldelning som efterhand växer till en blastula. Blastulan bildar snart ett embryo till det som blir ett barn. Celldelningen inom embryot tilltar och snart får det en ryggsträng, ett första hudlager, ett nervdike, arm- och benknoppar och andra vävnadsmassor. Den anatomiska och den inre organtillväxten fortsätter enligt ett bestämt mönster, dirigerat av cellernas DNA. Efter nio veckor har embryot blivit ett foster, och vi är nu inne i fetalperioden som fortgår fram till födseln under stark inre och yttre tillväxt. Förlossningen äger normalt rum någon gång under veckorna 37 till 42. Fostret är därmed ett barn.

När blir människan människa?

Det är en fråga som brukar avhandlas i filosofiska och teologiska sammanhang. Djupt troende hävdar ofta att Gud omedelbart efter befruktningen besjälar zygoten och att den fortsatta utvecklingen därmed utgör svaret på Guds ingripande. Ansluter man sig till den uppfattningen kommer man förstås även närmare motståndarsidan till tidiga aborter; abort blir ju ett avlivande av det liv som hävdas vara heligt från allra första början.

Men uppfattningar om vad som är heligt och som därför varsamt bör skyddas, kolliderar ofta, inte bara med den moderna, vuxna människans syn på sig själv och på sin samtid, utan även med andra sidor av religiösa texter. Den gammaltestamentliga guden vill visserligen skydda det speciellt utvalda folket med dess hårt reglerade monoteistiska system, men går brutalt och fördömande till dödliga attacker mot de svekfulla och de som tillhör andra grupper. Inom islam framträder ibland förespråkare som predikar om den rätta vägen från jahili, det vill säga förvirringens och okunskapens tid innan Muhammed, där det är individens ansvar att agera med alla medel, även via dödligt inriktad jihad (heligt krig), för att befria sig själv och sina medtroenden från förtryck och underlägsenhetskänslor, allt under segerropet Allahu Akbar (Gud är större).

Kristendomen har inte heller alltid fungerat som mänsklighetens allmänna kärleksomslutande system. Man behöver bara sätta sig in i den katolskt drivna heliga inkvisitionen under den tidiga medeltiden för att få sig till livs hårresande berättelser om tortyr och dödsstraff riktade mot kättare och andra avfällingar utanför den rätta läran.

Under århundraden har kyrkan, moskén och templet fungerat som människans viktigaste samlingsplats i de mest skiftande samhällen. Här har man sökt svaren på de flesta av livets existentiella frågor, här har utdelats anvisningar och råd, utvecklats brödraskap bland män och systerskap bland kvinnor, och här har ledarskap formats och gestaltats i frånvaro av kritiskt granskande frågor från menigheten.

Men under de senaste decennierna har något revolutionerande hänt. Kyrkorummen har sakta börjat om inte helt tömmas så ändå decimerats på folk. Istället för att klä upp sig för att gå till söndagarnas högmässor ställer sig massorna i nya köer, men nu till konsumismens tempel, varuhusen. De nya helgonen har namn som Giorgio Armani, Chanel, Gucci, Louis Vuitton, Christian Dior, Versace, Prada, Yves Saint Laurent och liknande.

Är det här enbart en effekt av manipulativt drivande marknadsförare och reklammakare? Sannolikt inte. Reklam är inte så kraftfull som man kan tro. Det finns annat som attraherar människor, något som går direkt under huden och kittlar mer primitiva nervbanor. I den medeltida sagan om Råttfångaren i Hameln (upptecknad av bröderna Grimm) får den märkliga mannen i den lilla staden Hameln i nordvästra Tyskland människor att dansa med efter samma pipa. ”Mina ärade herrar! Jag äger förmågan att kunna locka alla levande varelser, vare sig de kryper, springer, simmar eller flyger, att dansa efter min pipa och följa mig precis dit jag vill.” Sade han till de bekymrade rådmännen, vilka egentligen helst ville bli av med stadens råttor.

Vad är det då som sker och som får oss människor att agera som vi gör?

Låt oss först konstatera att stora samhällsförändringar har skett under mycket kort tid. Under de 40 senaste åren har, bara som exempel, andelen vuxna i Storbritannien som lever på egen hand fördubblats. I Tyskland ser man motsvarande exponentiella kurva: antalet ensamhushåll har snabbt ökat från 34 till 41 procent. Sverige ligger också högt på listan: antalet ensamhushåll utgör här nästan 38 procent av alla hushåll. I USA lever allt fler ett singelliv samtidigt som man inom de mer traditionella familjerna strävar efter att varje familjemedlem ska ha eget rum, helst egen bil, egen tv, egen mobiltelefon och så vidare. Och, framgår det av allt fler rapporter från psykiatrin, bakom den snabbt ökande frekvensen av psykiska diagnoser, inte minst depression, ligger en tilltagande ensamhet och isolering.

Det moderna samhällslivet, särskilt det som brukar betecknas som kunskaps- och tjänstesamhället, har lockat med ett frihetsideal och ett individuellt ansvarstagande av helt nya historiska mått. Det är som en svensk forskare och författare beskriver i en av sina böcker: ”När flocken inte längre är vår självklara hemvist måste vi på egen hand och med nya metoder tillfredsställa den längtan vi bär med oss från savannen. Vi måste hitta vår samlargrupp dagligen, på nytt och på nytt. Inget är längre beständigt, inget gäller livet ut, vi kan knappt veta hur vårt sociala liv ser ut nästa månad, eller i morgon … De medfödda skyddsnäten får allt större maskor. Den atomära människan riskerar ständigt att falla ner i övergivenhetens förtvivlan.” (Ur Ut ur Kalahari av Lasse Berg.)

När konsumismen inte heller räcker till för att kompensera ensamhetsskräcken måste vi uppfinna nya metoder. Dessa görs ofta experimentella, på försök. Åtskilliga sådana äger rum via moderna sociala medier, där många sträcker ut mer eller mindre desperata händer till varandra, allt för att försöka bli tillhörig på nytt, enligt nya normer. Vi letar nya etiketter som kan bli till nya identitetsmärken. Om man inte är en han och inte heller en hon kan man försöka bli en hen. Nya bokstavsgrupper tillkommer, inte enbart inom diagnoskulturen i psykiatrin, utan bland människor ’på gatan’ som till exempel hbtq eller beteckningen queer. Därmed uppstår nya, för människan viktiga sammanslutningar, tydliga alternativ till de kapitalistiskt drivna inneklubbarna och de statusdrivna kändissällskapen. Även inom de kriminella gängen dras man med i nya sociala – och farliga – äventyr: man rakar sina huvuden, tatuerar sina kroppar, bygger muskler och sätter på sig skinnvästar med mer eller mindre hotfulla gängbeteckningar: Cobra, Outlaws, Wolfpack och liknande.

Samhällen modifieras ständigt. Vi har blivit vana vid att benämna dessa förändringar som utveckling. Vi vill nämligen tro att allt går åt rätt håll: framåt och uppåt och till det bättre. Drivkrafterna bakom samhällsförändringarna kommer givetvis från människors samlade energier. Det är vi som ständigt bygger om och bygger ut och som för fram nya budskap och nya visioner. En av mänsklighetens äldsta och mest utmanande visioner kan sammanfattas i begreppet frihet. Frihetstanken har sina psykologiska rötter i den ofta besvärliga och komplexa frigörelsen som sker efter den biologiska förlossningen. Både mor och barn strävar efter att om och om igen klippa de psykiska navelsträngarna, en process som syftar till autonomi och individuation för båda parter, och som i de flesta fall går bra, men som i vissa fall misslyckas; båda två sammanlänkas i osynliga men kraftfulla kedjor till varandra långt upp i åldrarna, kanske ända till dess den ene dör. Frigörelsen blev ingen frigörelse eftersom den utgjorde ett psykiskt starkt hinder. ”Människan fasar för ensamheten. Och av allt slags ensamhet är andlig ensamhet den mest fruktansvärda”, skrev Honoré de Balzac (1799–1850).

Frigörelsen från föräldern respektive barnet kan dock alltså gå bra i meningen att de psykiska navelsträngarna undan för undan klipps av. Skuldkänslorna, som alltid byggs inom normala familjeliv, reduceras gradvis även om de aldrig dör ut helt och hållet. Barnet lär sig via ungdomsåren och det unga vuxenlivet att lita till sin egen kraft, och modern kan återetablera sig till det hon försökte utveckla hos sig själv innan graviditeten. Nå, fadern då? Jodå, han finns i högsta grad med i samspelet, både som frigörande verktyg vid sidan om och som samtidigt återhållande normativ kraft för familjens inbyggda ideal och visioner. I förtätad form reproduceras den här delen av processen i olika litterära texter, på teaterscener, i tv-serier och på filmdukar (exempelvis i filmserien Gudfadern).

Autonomi och individuation leder lätt tanken till enskild kraft och styrka. Man står på egna ben, har förmåga att göra egna val och att fatta egna beslut. Människans jag anses därmed mer väldefinierat och stärkt. Samtidigt – som bland andra den tyske psykoanalytikern och socialpsykologen Erich Fromm (1900–1980) tydligt beskrivit – utgör den andra sidan av individuationsprocessen en alienering från omvärlden och en ökad ensamhetsupplevelse. Frigörelsen och den så efterlängtade friheten bildar grogrunder för känslor av djup inre vanmakt och ängslan. Därmed uppstår återkommande starka impulser att uppge individualiteten till förmån för att smälta samman med en inviterande omgivning och en välförankrad gruppgemenskap. Jag är då inte längre jag, utan jag tillhör ett vi. Som påhejare på åskådarläktaren är det ’vi’ som vinner matchen, inte de på planen. Som anammad i den frireligiösa kyrkan är det ’vi’ som ska se till att frälsa världen från ondo. Som accepterad kandidat i den nya jihadistiska våldsrörelsen är det ’vi’ som ska besegra de otrogna en gång för alla.

Men den underliggande, dynamiskt kraftfulla mänskliga konflikten kan hanteras på mer konstruktiva sätt. Det avser jag att återkomma till i nästa artikel.