Meetings No 39
World Village of Women Sports
Mårten Hedlund
sätter Malmö på idrottskartan
Psykologiska Mötesplatser
I våra möten skapar vi kulturen
RADAR
Yangtorp Qigong Resort
När man stiger in i receptionen är man plötsligt i Kina.
CSR
Kristina Nitzler
CSR-strategi i praktiken
Robin Sharma
Leadership 2.0
The 73 best ideas, insights or lessons I’ve learned
mötespedagogik
Kaiketsu
När logik och intuition samsas
Hjärnkoll
Flow är upplevelsen av flow
En intervju med professor Fredrik Ullén
Mötesuppror
Tänk som en kvinna
Roger Kellerman
Glädjande utveckling
Vi måste in i de internationella nätverken
platsannonser
nyheter
affärsresor
Globalt erbjudande
avgörande –Telenor utökar avtalet med Egencia.
Grattis!
​De vann
Svenska Mötespriset 2018.
statistik för nya kunskaper
Sverige
behåller sin position i ICCA-statistiken också för 2017.
internationellt nätverk
Meetx har certifierats
enligt IAPCOs standard.
Grattis!
Avalon Hotel i Göteborg
är årets internationella Choice-hotell.
event skapar möten
Fördjupat samarbete
mellan handbollslandslaget och Jönköping.
möten för nya kunskaper
Nordiskt möte
i Stockholm: Current Priorities and Future Challenges: Higher Education in the Nordic Region.
Rekord
All-time-high i eventmarknadsföring
– omsatte 4,3 miljarder kronor.
hotell
Scandic Hotels
öppnar i snabbväxande norska Voss år 2020.
ny teknik
Quality Hotel
lanserar röststyrning i möteslokalerna.
Länkar
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
I våra möten skapar vi kulturen

”Kulturen är en spegling av den rådande samhällsstrukturen, men inte en död, ­mekanisk avspegling. Kultur är något som används för att system­atisera, förklara och legitimera den värld som omger individen. Där­igenom återverkar den ständigt på samhällsstrukturen. Man kan även formulera sambandet så att kulturen blir det medium – det filter – genom vilket människan skapar sin verklighetsbild.”

 

Ur Den kultiverade människan
av Frykman och Löfgren.

Det omgivande samhället är så komplicerat och svåröverskådligt att vi som enskilda människor inte har tillräcklig kompetens eller överblick för att fullständigt ta in och förstå vare sig helheten eller dess många detaljer. De politiska företrädarna är visserligen både våra språkrör och uttolkare, men för många tycks ändå politiken fylld av motsägelser och problematiska slutsatser. Framför allt tycks många ungdomar se frågande eller bara trötta ut när de intervjuas om vad de anser om politik.

Om vi inte alls förstår oss på den omvärld vi är omslutna av drabbas vi av ett inre kaos som kan leda till depression och livsleda. Vi behöver inte bara orienteringspunkter i vår tillvaro; vi behöver få kontinuerliga upplevelser av sammanhang och, inte minst, av tillhörighet för att erövra tillräckligt bärande trygghetsupplevelser. Det är därför vi försöker underlätta för oss genom att skapa och underhålla kulturen.

Kulturen kan vara mer eller mindre verklighetsförankrad. Den är som inredningen i vårt hem; tapeterna på väggen levandegör något som annars skulle kunna upplevas som dött och intetsägande; färgsättningen på textilier, möbler, kuddar och lampskärmar ger upphov till känslor av attraktiv rörelse; det mesta i köksregionen och på matplatsen bidrar till nyttan med att ha ett hem. Och så förstås människorna: familjen, vännerna, gästerna. De senare väljer jag oftast omsorgsfullt ut eftersom det förhoppningsvis är de som kommer att bekräfta värdet med den värld eller snarare världsbild jag delaktigt varit med och skapat.

Så ser alltså verkligheten ut – sedd genom våra egna färgade och påsatta glasögon, med linser i de dioptrital vi delvis själva valt. Delvis alltså, inte helt. Vi skapar förstås inte helt själva kulturen. Vi omges av redan färdiga kostymeringar och uppfattningar. Vi provar ut det som tycks passa bra i enlighet med de sinnesstämningar vi befinner oss i och i detta ständiga växelspel mellan det som omger oss och det som uppstår inom oss formar vi det vi tror är verkligheten.

Den kan hålla i ett bra tag. Men till slut hinner det komplicerade, motsägelsefyllda ikapp oss. Kollisionerna kan bli mjuka eller hårda. Det beror ju på avstånd och hastighet. Ibland blir det frontalkrockar och vi blir då tvungna att vända blad och starta om. Vilket aldrig är särskilt lätt. Det som ofta är speciellt svårt är att överge den inpräntade referensram vi alla i vår gemensamma kultur är bärare av, nämligen den som berättar om de krafter och makter som ligger utanför människans kontroll. Här återfinns alla gamla texter, de som en gång i tiden präntades på papyrusrullar och som spridits under årtusenden, inte minst via kyrkorna, moskéerna och templen. Här återfinns mystiken, den som vår moderna vetenskap ännu inte lagt beslag på och som därmed ännu inte är logiskt och klarsynt förklarad. Framgången för religionerna, eller religionskulturerna, ligger med största sannolikhet i att dess företrädare konsekvent använt sig av en morot-och-piska-pedagogik, där i princip all kritik har bannlysts och där det på olika sätt uttalats – och alltjämt uttalas – att människan själv är en gudomlig skapelse samt att alla predikningar i princip är höjda över all diskussion.

Den tyske sociologen Norbert Elias (1897–1990) gjorde sig känd främst under 1970-talet med sina skrifter om den så kallade civilisationsprocessen. Han menade i stort att ju mer differentierat och komplicerat ett samhälle är desto mer besvärligt blir det för den enskilda människan att hålla kontroll över sina egna inre drifter och begär. Hon kan komma att sakna effektiva styrmedel för hur hon ska hantera alla dessa egna krafter, av vilka flera kan transformeras till utåtriktad aggressivitet och våld. För att råda bot på denna ytterligt påfrestande situation kan följande hända:

Med hjälp av andra byggs snabbt en ny kultur upp. Bärkraften i den kulturen utgörs av idén om att den enda instans som ska ha rätt att bruka fysiskt våld är nationalstaten. Det är den som får bygga krigs- och polismakt och det är den som har rätt att kraftfullt ingripa mot allt och alla som vinglar omkring i den kulturella periferin och inte tycks vilja underkasta sig tingens ordning, oavsett vad denna ordning har kommit ifrån och vad den egentligen säger. Ordnung muss sein! Med den hårdföra nationalstaten hålls medborgarna i en ny form av tukt, där religionerna inte längre räcker riktigt till. (Norbert Elias utkom med sitt huvudverk om civilisationsprocessen redan 1939.)

Gradvis, och inte minst efter Nazitysklands fall, har nya möten skapats och kulturerna förändrats. Man kan säga att sofistikeringsgraden i kulturerna har förfinats och utvecklats. Krigsmakten och Kyrkan har visserligen alltjämt ett fast grepp om individerna i åtskilliga länder, men i de mer moderna demokratierna är det minst lika viktigt att framhålla Skolans roll. Skolans primära uppgift är förstås att tillhandahålla kunskap (vems eller vilken kunskap?) men även att i samråd med föräldrarna (om det är möjligt) arbeta för den form av fostran som allmänt anses höra ett civiliserat samhälle till. Man får till exempel lära sig att samarbete baserat på lyhördhet och ödmjukhet är en dygd. Uttryckt på ett annat sätt: det ses inte längre som godtagbart att nationalstaten ska ha monopol på att undertrycka och samtidigt utöva våldsamma krafter. Alla enskilda individer måste tränas i att än bättre reglera sin aggressivitet och sina mer impulsiva former av olikartade, inte minst sexuella, utlevelser. Alltså: självbehärskning, please!

Men självbehärskningens konst är mycket svår, vilket ju går att konstatera lite överallt, inte minst på de större städernas gator och torg. Självbehärskningen kan inte heller enbart dirigeras av individen själv utan nödvändig assistans av den omgivande kulturen. Och eftersom den är ständigt kraftfullt påverkad av makten och myndigheterna inom staten samt av de grupper man har valt att ansluta sig till eller bara dammsugaraktigt sugits in i blir det hela till slut en ytterst ömtålig balansakt. Det kan gå si eller det kan gå så. Det beror på hur kulturen, denna dynamiska skapelse, byggs upp och hur den förankras i människornas sinnen och tankemönster.

Inom bostadsrättsföreningen, för att nu ta detta moderna, utmärkta exempel, går det ganska lätt att iaktta kultursättningen och dess eventuella deformationer. När föreningens myndighet (styrelse och stämma) blir för vag och för osynlig växer det snabbt fram vilda skott på självbehärskningens ängsmarker. En del medlemmar kan få för sig att agera utan någon som helst hänsyn till vare sig gemensamma materiella värden eller till andra medlemmars välbefinnande. När föreningens myndighet blir påträngande stark i sin disciplinära attityd kan det leda till underkastelse och hängande passivitet.

Balansgången mellan den utomstående makten och den inre civilisationsprocessens styrka måste hela tiden underhållas och det gör den bäst med hjälp av kontinuerliga möten. En av de viktigare punkterna på samtalsagendan bör då lämpligen handla om kulturen, den kultur vi alla är med om att skapa. Vad är det egentligen vi kreerar och vilka blir dess konsekvenser?