Meetings No 35
Ledare
There is no plan(et) B
Tänk efter före.
Cover Story
Yvon Chouinard
Det finns inget som är hållbart!
Psykologiska Mötesplatser
Ekvilibrium
Hans Gordon om känslor och förnuft.
Flockbeteende
Marianne Klima
Vad vi kan lära av får.
Leadership
Lead Without Title
Robin Sharma on leadership.
MPI
En vision för en industri
eller för ett gäng entusiaster?
Radar
Brain Cities
bildar nordisk allians.
Graffiti + Hip Hop
Graffiti + Hip Hop
i slottsmiljö.
Roger Kellerman
Sökes: Politisk vilja
platsannonser
nyheter
sverige ligger klart efter
RAI Amsterdam
öppnas igen utan att begränsa antalet besökare.
tyskland ligger före
Köln är redo för nya affärsevent
mässor är oöverträffade som affärsmöten.
covid-19
Emirates återbetalar över 500 miljoner dollar
fortfarande 500 000 som inte fått sina pengar.
Säkerhet i första rummet
Ras Al Khaimah
blir den första staden i världen som certifieras som säker av Bureau Veritas.
samverkan och dialog
Elmiadalen gav 515 941 kronor
till Världens Barn.
evenemang skapar möten
Uppsala
välkomnar SM på cykel.
Tyska events ligger före
Ny kongressfond
stärker Berlins evenemangsindustri.
Europa öppnar
Starkt 2019 på Austria Center Vienna
- höstsäsongen avgör om 2020 skapar en tvärnit.
Årsrapport
Fler idrottsevent
längre kongresser och 184 miljoner kr till Uppsala 2019.
i krisens kreativa spår
​Hjulen kommer att börja snurra igen
3-4 februari 2021 kommer Fastfood Expo till Kistamässan.
Länkar
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Sponsor Logo
Ekvilibrium

Homeostas, av grek. homoios (liknande) och stasis (stopp, stillastående). Ett stabilt och konstant tillstånd gentemot omgivningen i ett biologiskt system. Flera mekanismer och processer reglerar den interna miljön i syfte att behålla homeostas. Ett exempel på en sådan mekanism är när man huttrar. Yttre kyla sänker kroppstemperaturen vilket, indirekt, aktiverar flera mekanismer, däribland huttrande, som hjälper till att återställa kroppstemperaturen genom muskelkontraktion.”

Citerat från Wikipedia.se

Det var egentligen inte något nytt. Hisnandet tog ett grepp i hans inre utan att han kunde göra något åt det. Pulsen gick märkbart upp och en svag känsla av lätt illamående bredde ut sig. Han uppfattade det som att hjärnans aktiviteter började spinna på högvarv och att de farliga, ångestväckande fantasierna allt mer tog över. Hela systemet varnade allt högre: det här var farligt!

Han hade klivit långt ut mot klippkanten. Det var säkert trettio meters stup ner mot vattnet som såg ovanligt gråkallt ut med sina korta, gässklädda vågtoppar. En dryg meter kvar. Benen började darra svagt. Så vände han snabbt om, tog långa steg bort mot den breda grässlänten längre upp där bilen stod parkerad. Räddad!

Höjdskräck eller akrofobi är vanligt och utbrett. Det finns mängder med i övrigt relativt trygga människor som bara med stor vånda vågar klättra några steg på en vanlig stege och som definitivt inte skulle ge sig upp på något tak även om det vore flackt. Att gå ut på en smal balkong med ett stadigt räcke högt över gatuplanet och titta ner kan vara tillräckligt skrämmande för att man definitivt avstår från något sådant. Intressant: att sitta i ett flygplan som kryssar fram på 10 000 meters höjd och titta ner på landskapet brukar vanligen inte ge motsvarande ångestkänslor.

Psykologin tillhandahåller kunskaper som gör det möjligt att förstå (även om alla psykologer inte alltid är benägna att skriva under på det som nu följer). Vi, människor, reagerar känslomässigt på allt vi ställs inför: alla hörsel-, känsel-, smak- och synintryck. Av olika skäl tränar vi oss dock från mycket tidiga åldrar till att reducera eller förtränga medvetenheten om mängder av dessa känslor och deras innebörder – till förmån för det vi kallar förnuft och rationalitet. Det betyder inte att känslolivet bedarrar, det dunkar och går under ytan.

Tidigt utvecklade känsloreaktioner betecknas som impulser. Vi har alltså ett impulsliv. Det fungerar som ett högst egensinnat, särskilt inre magasin, försett med både kulor och krut. Det är adekvat att tänka sig sådana impulser som följande en sinuskurva: upp och ner i en oändlig, aldrig sinande ström. Vi kan inte enkelt stänga av det eftersom vi sällan är medvetna om det. Freud blev tidigt varse detta inre, mänskliga liv och vad det kunde ställa till med för problem och symtom i vårt vardagsliv. I motsats till många nutida forskare, som inte alltid vågar ge sig ut på idéhistorikernas fält, visade sig Freud rätt modig. Han tog inte enbart intryck av det han fick lyssna till via sina patienters berättelser utan även av filosofin, arkeologin, kulturhistorien, den tidiga skönlitteraturen och, inte minst, biologin. Hans slutsatser skulle idag betecknas som vågade; det är ju dessutom många som förfäktar att han inte var vetenskaplig nog. Men Freud hävdar att hela tillvaron strävar efter balans eller utjämning. Livet självt är egentligen att betrakta som ett utbrott, eller snarare uppror, mot det stilla, det orörliga, det totalt utjämnade. Det vi alla bär med oss är därmed en inre kamp mellan två ursprungliga, impulsiva driftformer: den som vill nå mer liv och som vill fortsätta att skapa mer liv – och den som vill få oss att stilla oss, tysta oss, försegla oss, jämna oss med marken. Två motsatta, dynamiska krafter: den ena benämnd Eros, den andra Thanatos.

Nu närmar vi oss klippkanten. Många kan känna igen suget. Det är som om den två meter breda, platta kanten inte ger skydd nog. Suget är nästan som en inre, tabuerad lust: några snabba steg ut i luften och sen en hastig färd mot det obevekliga slutet. Ekvilibrium! Jämvikten nådd.

Av olika skäl tränar vi oss dock från mycket tidiga åldrar till att reducera eller förtränga medvetenheten om mängder av dessa känslor och deras innebörder – till förmån för det vi kallar förnuft och rationalitet.”

När vi allmänt talar om en människa som välbalanserad beskriver vi ett motsvarande jämviktstillstånd. Hon har lyckats att hantera sina inre, ofta divergerande krafter och känslor på sätt som gör att de inre konflikterna och oordningen inte bryter ut, i vilket fall inte i det sociala rummet. Den balanserade människan är efter många års träning tyglad. Den som inte lyckas hålla sig i schack råkar många gånger ut för någon form av diagnos, där det ibland kan sättas in farmakologiska medel för att dämpa vågsvallen.

Vi som lever och verkar i en viss kultur och därmed oftast inom en nation kan föreställa oss att vi har en likartad träning och därmed ett likartat beteendemönster bakom oss. Den enes uppnådda balanskonster skulle därmed inte kontrastera särskilt mycket gentemot den andres. Endräkt!

Men det är förstås en föreställning. Den södra förortens invånare har faktiskt utvecklat en annan kultur än den norras. För att inte tala om människorna i våra landsändar, eller i glesbygder kontra storstäder. Dessutom: Sverige är idag ett mångkulturellt samhälle, bara under år 2008 invandrade över 100 000 personer till Sverige representerande inte mindre än 169 skilda medborgarskap (källa: SCB). Vi är inte längre ett avgränsat, isolerat land i den höga nord. Hur går det då med endräkten? Kan vi hålla sams?

Ja, det kan vi. Men det kräver mötesplatser och många, kontinuerliga möten. Det kräver att vi möter ”de andra” och att ”de andra” möter oss. Den nya normsättningen och därmed den nya kulturella utvecklingen – det är det som det handlar om – fungerar bäst i produktiva grupper med gemensamma mål som ska uppnås. Forskningen kring grupper har nämligen visat att grupper mer eller mindre per automatik söker och utvecklar en balans mellan å ena sidan de produktiva målen, å den andra en förstärkning av kvaliteten av de interpersonella relationerna i grupperna. Denna balans brukar betecknas som ekvilibrium-modellen i gruppers utveckling. Det intressanta är att den ena sidan tycks förutsätta den andra, det vill säga de goda interpersonella relationerna kan främst utvecklas när de många olika människorna möts för att åstadkomma något gemensamt, till exempel inom arbetslivet. Man brukar tala om att gruppen gradvis utvecklas genom ”norming and performing”. Gruppen pendlar mellan dessa två områden: arbetsintensiva, målinriktade verksamheter – och social samvaro. Den sociala samvaron är hjärtat och lungorna. Den måste finnas där för att hjärnan och musklerna ska fungera optimalt.

Det innebär inte att allt därmed alltid fungerar konfliktfritt välsmort. Det mänskliga livet omfattar även kriser: förluster av medlemmar, byte av ledare, arbetsmarknadsförändringar av mer drastiskt slag. Den typen av kriser kan leda till dramatik i gruppers liv – ekvilibrium i gruppen kan bli punkterad. Men inte nödvändigtvis förstörd. Med nya gemensamma mål bygger gruppen vidare för att utveckla sin egen hållbarhet.

Det farligt riskabla som kan hända är om gruppen inte längre har något gemensamt intresse- och produktionsmål. Då kan olika mer regressiva processer snabbt utvecklas. En grupp kan bli som ett sårat och tjurigt barn som plötsligt bara vill hålla på sitt; gränser mot ”de andra” upprättas, pålar och stängsel slås ner och allting stagnerar; den goda, interpersonella vidareutvecklingen upphör och – faktiskt – kriget rycker närmare.

Därför är mötesplatser mellan människor med varierande kulturbakgrunder oerhört viktiga, och lika viktigt är att samla ”oss alla” till gemensamma, gränsöverskridande ansträngningar.