Det späda barnet ammas i moderns famn. Lusten är medfödd och koncentrerad kring mun och gom. Barnet befinner sig i den orala fasen. Men lusten är inte det enda som dominerar barnets liv. Det registrerar allt i moderns ansikte, mimiken, ögonrörelserna, skiftningarna. När modern ömt och stilla betraktar sitt barn uppstår den allians som under den första tiden av barnets liv allt mer binder de två samman. Det är ansikte mot ansikte som formar den livsnödvändiga samhörigheten.

Guds välsignelse föregås i bästa fall av rader av andra möjliga smärtlindringar, där ansikten lyser över oss. I vår enskilda början är vi alla sköra och ömtåliga. Stirrandet ut i ett tomrum, utan kontaktytor med omvårdare, är skräckinjagande och ångestframkallande. Om vårt livs resa börjar på det sättet och om en sådan situation pågår under en längre tid forceras barnet till att upphöra med sina kommunikationsförsök, det sluter sig inom sig själv och bepansrar sig med skal som ofta leder till senare psykiska sjukdomsdiagnoser.

Är inte en varm, omhändertagande famn tillräcklig för att stilla oron och plågan? Jo, till viss del. Barnet strävar primärt efter spänningsreduktion som är kopplad till lustkänslorna. Den varma famnen kan på sätt och vis likställas med livmodern och väl omhändertaget kan barnet försänka sig i den nödvändiga vilan och sömnen. Det ligger där avslappnat – till dess det åter vaknar och försöker få kontakt med omvärlden.

Sigmund Freud (1856–1939) beskrev de första faserna i barnets utveckling i termer av primär narcissism. Med det menade han att barnet är tvingad till att koncentrera sin huvudsakliga livsenergi in mot sig själv och inte mot någon eller något annat i omvärlden. För att en sund utveckling ska kunna ske måste den narcissistiska självkärleken avlösas av det som brukar kallas för objektkärlek, vilket innebär att barnet fyller någonting i det yttre med en intensiv lust. Inom psykologin talar man ofta om bröstet som det första yttre objektet. Freud beskrev ingående hur tidiga störningar i barnets relation till bröstet, till exempel uppkomna genom sjukdomar, sociala konflikter och andra tillkortakommanden kan få barnet att försöka skydda sig självt genom att dra bort lusten från objektet för att åter binda den hos sig själv. Bryts inte det mönstret kan man förvänta sig framtida autistiska och/eller depressiva personlighetsdrag, något som således i grunden kan handla om en bristande förmåga att känslomässigt knyta an till andra.

Den dansk-tysk-amerikanske professorn i utvecklingspsykologi Erik Homburger Erikson (1902–1994) betonade särskilt att människan måste betraktas och förstås som en djurart med tre drivande, organisatoriska system: det biologiska med alla våra gener, det psykologiska som uppstår i samspelet med omgivningen samt allt det som styrs av samhället med dess kulturliv och regelverk. Man kan aldrig skilja det ena från det andra. Alla dessa organiserande system formar och driver människan att uppträda och bli det hon blir.

Delvis ansluter Homburger Erikson till Freud. Han betonar särskilt den tidiga interaktionen mellan mor och barn, där barnet ”älskar med munnen” och modern ”älskar med bröstet”. Här läggs de frön som leder till den kommande utvecklingen av barnets självupplevelse och identitet. Barnet färdas psykiskt från en ”autosfär” via en ”mikrosfär” till en ”makrosfär”. I alla dessa sfärer uppstår alltid och kontinuerligt olika typer av kriser. Om det inte gjorde det skulle barnets utveckling ske förödande långsamt eller inte alls. Det är via kriserna som barnet tvingas anstränga sina resurser för att utveckla och förfina dem – hela tiden i sitt samspel med omgivningen. Den kris det lilla barnet genomgår under det första ett till ett och ett halvt åren handlar om tillit. Vad och vem kan man egentligen lita på? Plötsligt är inte bröstet där, plötsligt är det mycket som är blött och kallt, plötsligt är ansiktsnärvaron bristfällig, plötsligt saknas ljudupplevelserna från den tröstande omvårdaren. ”Modern”, som i det här fallet ska uppfattas symboliskt och som i praktiken kan vara någon annan närstående, visar att det är möjligt att lämna för att komma tillbaka, igen och igen och igen, och när hon kommer tillbaka återställs det mesta av tryggheten. Leken är ett globalt verktyg för alla barn oavsett kulturmiljö och nationsgränser. Via upprepade lekfulla övningar undersöker barnet omgivningen. Det härmar ljudbilder och sinnesintryck och vänder ofta tillbaka till den särskilt viktiga ögonkontakten med modern. Det är under denna fas barnet utvecklar hoppet och den grundläggande känslan av tillit. Mer kraftfulla brott i samspelet med modern kan leda till en grundläggande misstro, således tillitens motpol. Misstron kan riktas både inåt och utåt och kan komma att utvecklas till en otillfredsställande allmän ängslighet, känsla av otillräcklighet och svag identitet.

Så går utvecklingen i steg – framåt, lite bakåt, framåt igen. Föräldrarna står för huvuddelen av ett särskilt ambitiöst och viktigt projekt, nämligen uppfostran med dess förstärkning av barnets naturliga självhävdelsebehov, men även implementeringen av de sociala normerna och dess förankringar i etik och regelverk. För att det ska fungera på rimlig nivå krävs, menar Erikson, ett samhälle som är organiserat i enlighet med ”värdiga ekonomiska och politiska principer” som säkrar rättfärdiga regler för individernas handlingsfrihet. Dessutom krävs att föräldrarna står stadigt och självständigt i denna samhällsordning. Oavsett duglighet och funktionalitet kommer barnet att genomgå nya kriser, inte minst genom att den normala uppfostran blir till och från krävande och även hotfull. För att åter tala med Freud menade han med eftertryck att samhället med dess kulturliv avkräver individen så stora offer att hon har svårt att känna sig helt lycklig och tillfreds. Vi blir fångar i det nät vi själva bygger. Men åter igen, kriserna fungerar som en utvecklingstrappa; de måste finnas där för att barnet ska kunna trimma sig till nya steg och nya möjligheter.

Neurobiologin har under senare tid kommit med intressanta bidrag till utvecklingspsykologin, inte minst genom upptäckten av hjärnans så kallade spegelneuron. Hos människan finns de koncentrerade i delar av pannloben och i undre delen av hjässloben. Där finns specifika celler som aktiveras genom att utsända impulser när vi iakttar en annan människas särskilda beteenden, och dessa impulser leder till en lust att härma den andre. Det kan som exempel vara ett leende eller ett skratt eller en gäspning eller något annat. När barnet upprepat ser moderns leende börjar det snart också le. Spegelneuronens betydelse för utvecklingen av identifikationsmöjligheter med andra och därmed med empatisk förmåga bör inte underskattas. Men för att dessa neuroner ska kunna utvecklas till stabila funktioner krävs en tillitsfull och igenkännbar omgivning.

Genom studier av utvecklingsprocesser hos barn lär man sig om vuxenlivet. Det som ständigt kommer igen och i grunden är av samma betydelse hos vuxna som hos barn är möjligheterna till kontinuerlig kontakt och samspel med andra. Brister i tillit och svikt i självkänslan kan hyggligt repareras under förutsättning av att människan, ung eller vuxen, hittar möjligheten till en tillfredsställande tillhörighet med andra människor, där avspeglande och tillrättaläggande, varma relationer uppstår. Men vi lever i en tid av tekniska innovationer där vi ju framför allt har konstruerat näst intill magiska kommunikationsmöjligheter via datorer, smarta telefoner och surfplattor. Det pågår sedan en lång tid tillbaka drivna experiment där människor med psykiskt sviktande upplevelser ska kunna få hjälp via datoriserade insatser utan att någon människa vare sig hörs eller syns, inte ens på bild. I vissa fall kan det hända att enskilda symtom, som till exempel överdriven ängslan och malande inre fantasier, kan reduceras till det bättre. Dock, i grunden och på längre sikt, är jag övertygad om att mänskliga möten, uppbyggda enligt i princip motsvarande strukturer som de vilka präglar ett så kallat ”good-enough”-förhållande mellan mor och barn är det enda som rimligt väl kan återställa den inre balansen och stimulera människans alltid fortsatta utveckling till något bättre, något mer stabilt och kreativt.

Verkningsfulla möten, oavsett om de tillämpas i terapirum, i sammanträdeslokaler, på arbetsplatser, under konferenser, bland vänner samt inte minst inom familjens väggar, är alltid något som bör organiseras och inviteras till. Ju fler möten, desto bättre. Den moderna mötesindustrin, särskilt den som premierar ansikten mot ansikten, utgör här en viktigare bas än vad många kanske förstår.