Tillsammans med fem andra svenska ungdomar reste han runt i Asien under fem månader. Deras livs äventyr, kanske. Nu låg han där i diket med ett öppet sår i huvudet. Kamraterna lyckades stoppa en lastbil som förde honom till doktorn.

Väl där, ymnigt blödande från såret, fick han snällt stå i kö bakom några thailändare som blockerade dörren till rummet där läkaren satt. De två thailändarna skrattade och verkade ha en trevlig stund. Därinne låg deras vän på en bår. Död.

Den svenske pojken var chockad. Dels av sin egen olycka, dels av den munterhet thailändarna visade inför sin väns död. Efter en stund var han sydd och när jag mötte honom dagen efter satt vi ner en stund och pratade om Mai pen rai.

Varför skrattar Dalai Lama så mycket? Är det verkligen så lustigt? Och varför skakar ofta en hund hela sin kropp efter att den har blivit rädd eller spänd?

Det kan möjligen vara så att vi i dessa exempel ser ett mönster. Vi har ett val när något händer som får adrenalinet att rusa, eller åtmin­stone energin att röra sig inombords. Valet är att stänga in känslan, eller att släppa ut den. Barn släpper oftast ut känslan ocensurerat. Dalai Lama gör det i form av ett leende och ett skratt. Hunden skakar bokstavligen av sig spänningen och det borde kanske vi göra också. Alternativet blir att stänga in känslan och förr eller senare händer då något oönskat – vi blir emotionella, känslomässiga, känslosamma.

När droppen får bägaren att rinna över, så far det iväg. En bagatell kan få oss att tappa fattningen. Speciellt när vi är trötta och hungriga. Kanske då bättre att undvika att svälja känslorna i vardagens förtret, de som fyller på bägaren. Med en öppen och tom bägare kan vi mer tolerant möta vardagens bekymmer och motgångar. Tjugoåringen kunde i efterhand förstå att skrattet från vännerna till den döde på båren var just en känslomässig avlastning. Inget hån, utan ett sätt att hantera en svår situation. Ett sätt att uthärda och orka närvara åsynen av sin just avlidne vän. Ett sätt att orka leva vidare.

Det var förstås ingen tillfällighet att jag, i samtalet med pojken som var sydd i huvudet, erinrade mig mitt första besök i Thailand. Jag var då själv i tjugoårsåldern och blev riktigt förvirrad av all vänlighet på gatorna i Bangkok. Leende och skratt. Öppenhet och vänlighet mot oss västerlänningar. Vill de lura mig? Är det på riktigt?

I det eleganta magasin som låg i taxin från flygplatsen i Krabi läste jag om Mai pen rai. I en nästan vädjande ton adresserade man turister att ta motgångar vid till exempel shopping med jämnmod. Att inte brusa upp om de inte vill pruta som du vill. Byt istället butik och prova där, löd uppmaningen i tidningen. Du är ju ändå på semester… Den i tonen aggressiva turisten paralyserar den förtvivlade thailändaren. Ett vanligt försvar är att de ignorerar den turist som bryter koden.

Mai pen rai betyder ordagrant ”det är inget”. No ”worries”, ”no problem” eller ”never mind” är andra tolkningar av uttrycket. Respekt är väldigt viktigt i Thailand. Befolkningen välkomnar och respekterar alla försök att lära om samhället och om hur man uppträder i det. Jag pratade med en thailändsk jurist om detta kulturella fenomen. Han var glad för intresset och berättade att i folksjälen finns en djup övertygelse om att man gör klart sin uppgift – arbete eller syssla – till varje pris. Motgångar tänker jag inte så mycket på, sa juristen. Jag skakar dem av mig och är det så att jag vaknar levande nästa morgon – ja, då fortsätter jag bara med min uppgift.

Det är som att möta dagen med ett ”Wai” – den vanliga hälsningsgesten i Thailand med handflatorna ihop. Vi turister rekommenderas att respektfullt nicka och se folk i ögonen istället för att ”göra en Wai”. Detta för att vi inte riktigt är eller förstår den andliga betydelse som ligger i hälsningen. Vi har normalt inte den kulturella fostran som gör att en thailändare uppfattar det som respektfullt. Samma kan jag tycka när en flygvärdinna levererar sin hälsning pliktskyldigt och mekaniskt. Men att möta en närvarande thailändare som hälsar en med sitt ”Wai” känns riktigt fint.

Väl hemma i Sverige slås jag av det eleganta i detta förhållningssätt av Mai pen rai. Det bygger på att jag accepterar det som händer mig, men låter det inte dra ner mig i ett ältande. Istället skakar jag obehaget av mig genom en lättsam livshållning där vänlighet och enkel livsglädje blir ett verktyg mot rädsla och svårigheter i vardagen.

Många i västerlandet, med långt bättre yttre förutsättningar än i Thailand, ältar sina problem och sover dåligt. En inställning av Mai pen rai skulle ge mig ett lättare liv. Inte minst för att jag mer håller mig till verkligheten genom att fortsätta min uppgift, än att förlora mig i oro och tankar kring vad jag borde ha gjort eller måste göra.

Det respektfulla skrattet inför min väns död är kulturfrämmande för många västerlänningar. Men betona och se respekten i situationen och se vart detta beteende leder – till en ökad närvaro med det som är. I väst undviker vi döden. Det är som att den inte finns. Detta synsätt kan begränsa vår förmåga att leva livet fullt ut. Den som är rädd för döden är sannolikt även rädd för att leva.

Genom att varje dag tömma sin bägares förtret med skratt och vänlighet, ger vi utrymme för ett rikt liv även i materiell fattigdom. Alla känslor – vrede, ilska, glädje, sorg – består ytterst av samma energi. Den som någon gång har skrattat och gråtit samtidigt, vet detta.

Så varför inte anamma detta att visa känslorna när de kommer, istället för att svälja dem. Men att då visa känslorna i form av öppenhet och i ett respektfullt skratt. Och att försöka ta livet som det faktiskt är utan att oroa sig i onödan. Dela det istället med varandra och vakna varje morgon med känslan – åh, en ny dag full av möjligheter!